Branstrom

Jag var en filosofisk man i mina ungdoms dagar. Aldrig uppmärksam och alltid något nytt världsproblem att tackla. Det var ett hårt liv och inget som egentligen är intressant för någon annan men tänkte berätta om en sak jag gjorde eftersom nästan exakt samma sak hände idag igen.

Ett problem som rynkade min panna där runt 8-års åldern var "hur vet folk på stan att jag är son till min mamma?". Jag tyckte det var förunderligt att folk, tillsynes utan anledning, visste det och självklart ville jag veta varför. Var det någon speciell energi som alla såg? Var det kroppshållningen? Var det någonting överhuvudtaget eller kunde jag ställa mig vid valfri vuxen och framstå som en son till den personen? Jag började min empiriska efterforskning då jag, av någon anledning, var ensam på stan.

Utanför gamla Lek & Hobby vid vintergatan hittade jag en ensam kvinna perfekt för mitt experiment. Jag började ungefär fem meter bakom henne på vänster sida. Hon började gå. Jag följde efter.

Svängde höger, in på vintergatan. Avstånd ca 4 meter. Ingen verkar tro att det är min mamma

Vid godisvågen. Avstånd ca 2 meter. Kvinnan ökar farten och sneglar lite åt mig. Möjligt att folk tror att det är min mamma men vet inte säkert.

Vid H&M. Avstånd ca 1 meter. Kvinnan går fort för en 8-åring. Folk tror nog att det här är min mamma men jag kan inte veta säkert så jag bestämmer mig för att testa...

Utanför Kapp-Ahl. Avstånd negligerbart. Jag rör handväskan, kvinnan skriker till och stannar. Jag går vidare och undrar varför hon blev så upprörd.

Samma sak hände alltså idag men omedvetet. lyckligtvis skrek inte kvinnan till den här gången. Förstår dock varför hon blev så upprörd.