Branstrom

Jag är ett fan, är du?

Mina kära medmänniskor.

Jag har inte egentligen ett tal, eller skrev ett och ville skjuta mig själv i avsmak så tog bort det.

Tänkte skriva en epilog till programmen men ids inte eftersom jag har varit uppe sen sex. Har haft en upptagen helg med fantastiskt sällskap, öl, älgkött, dans, för många namn och en hel del lathet. Synd att man, som sagt, tvingades stiga upp före dödsstraffet.

Satt i Kaplans aula idag och kände mig rebellisk. Ensam i ett stort, släkt rum med tillgång till internet började jag inte porrsurfa som ni kanske tror. Jag testade ljudsystemet. Dylan låter awesome i en aula måste jag säga. Var riktigt nöjd med livet just då.

- Jonas Bränström

Likt Dante har vi nu signat ner i det djupa träsket av avskyhet. Och likt en het fisvind precis i crescendot på Die Hard måste vi, trots alla motbjudande intryck, se vidare. Tittarsiffrorna börjar dala efter kvällens höjdpunkt och vi får nu följa något högst "producerat på en vecka" aktigt.

Programmet

"Musiksverige med er värd: Per Gessle"


Ruining your party since 1977

Gyllene Tider är Sveriges svar på Hitler som också tog över ett land med tomma ord och väckelsemöten. Inom de fantasilösa och banala sångerna finns absolut ingenting djupare att hämta, någonsin. Så vad har programmet att erbjuda i underhållningssyfte? Ja, förutom en översminkad och "jag är för stor för det här programmet" Gessle kommer vi smekas ner i en hiskerlig historia om Sveriges musikaliska framväxt. Han turnerar runt i någon firma-kombi som, utan tvekan, specialbeställts. Han intervjuar producenter, musiker, miljonärer och fans.... Ur Gessles perspektiv vilket inte kan erbjuda annat än en pinsam självavrunkning. Jag kanske är orättvis, Gessle skulle nog inte bara prata om Gyllene tider utan han nämner nog Roxette också.

Varför klanka ner på Gyllen tider? Enkelt. Dom jävlarna förstörde varenda sommarfest som någonsin besöktes under tonåren. Vem kan ärligt säga att dom inte sjungit med till jag går och fiskar? Jag gjorde det, ni gjorde det. Men att det ska förringa gruppens brott mot musiken är nonsens. Dom borde straffas hårdare för deras ovilja att skriva något man kan lyssna på i nyktert tillstånd.

Det var sista delen och jag kan äntligen släppa skiten tills epilogen senare i veckan. Ville egentligen klanka ner på Carola eftersom att alla som inte tycker om Gessle nog riskerar att bli stämda. Nåja, nu ska vi se till framtiden och lämna denna bedrövliga dag bakom oss.

- Jonas Bränström

Hej hej hallå bloggen.

Jag är bakis och försmäktar illa på soffan. Det är inte speciellt synd om mig, har cola, snus och en rätt tråkig film igång. Skulle kunna ljuga och berätta om hur glad jag är att underbar har öppnat igen. Hur det är awesome att den fyllts med kåta 40-åringar. Hur trevlig atmosfär dom skapat, hur magiskt det är med en miljon trappsteg. Men vem bryr sig? Dom stackarna som lyckas stapla ner dit för en omgång coverband med öl borde hyllas. Saluteras och skrivas in i historieböckerna. Ädla riddare av framtida söndagsångest. Jag ger er min innersta och varmaste lyckönskning.

Ska sluta prata osammanhängande.

- Jonas Bränström

Jag måste säga att den största skräcken när jag började blogga igen var att dom skamlösa och tarvliga försöken att promota sin egen blogg med kommentarer som "Ha en underbar dag, kolla gärna in min blogg! Kram" skulle börja om. Det är inte internet. Det är inte riktigt.

Kan med glädje säga att den tiden verkar vara över; internet är tillbaka till sitt vanliga, otrevliga själv. Jag är tydligen en blekfet loser vilket ger mig ett oförstörbart leende.

Something about chipmunks on steroids.

- Jonas Bränström

Vi börjar närma oss bästa sändningstid, ni vet, den där tiden då reklamerna försöker kränga saker likt den där fete, halvsvettiga snubben i filmer. Så vad gör man efter dagens införskaffade liggsår och nervösa sammanbrott? Vi tittar självklart vidare.

Programmet

"Sveriges bagarstugor med er värd Bert Karlsson"


Giving your innermost desires another layer of crap to fight through.

Ja, kanske inte en rättvis eller relevant bild med tanke på programmet men jag ville döda er sexlust inför kvällen. Försök att bli tänd, I fucking dare you. Nåja, till programmet. Tänk er dom där programmen på SVT som får er att undra vem som egentligen ser på dom. Sedan tänker ni er istället för X så står Bert där med sitt pojkvaskriga och knytnävsvänliga leende. Han hälsar er välkomna i skogen som säkerligen gömmer någon obskyr del av E4an bakom kameran. Han presenterar delen av Sverige han för tillfället förpestar och klipper med något clip-art ljud till en röd stuga och en kärring som ska baka bröd åt gubbjäveln. Kan han inte vara ärlig och ta fram lådvinet han har gömt just utanför bild?

Varför just detta program och inte något mer... relevant? Svaret är att jag hatar Bert. Mer än Runar. Han är ett satans as och borde begravas djupt med sina jävla fräckisböcker och skara -satans- sommarland. Vad passar han i för program? Ärligt? Just det här programmet borde han förpassas till så vi slipper se skiten. Skicka han till SVTs kollektivt oupptäckta tablå. Låt han ruttna.

Ville egentligen skriva talang rakt av eftersom det är fruktansvärt ointressant. Och om ni mot förmodan skulle vilja hålla er uppdaterad med den delen av Sverige kan det fixas med ungefär 2 minuters youtubande. Ni som säger att han varit länge i nöjessvängen och vet vad det krävs för att klara av det idag säger jag bara: fuck you. Om Bert är vad som krävs för att vi ska få höra dålig musik så vill jag gärna landsförvisas.

- Jonas Bränström

Jag hänger på Kaplan vilket får mig att vilja tjuvröka, strunta i skolan och somna på lektioner av ren reflex. Nu kanske ni frågar "vad är det för skillnad från nu?" och svaret är givetvis: inget är annorlunda. Någonsin. Är fortfarande det katastrofala kalsongspåret som samhället måste städa upp då jag landar som 35-årig arbetslös alkis med hästsvans. Kanske kan gå med i sossarna efter det.

Förklarade hur man gångar procent för två snubbar i 5 minuter idag. Prova förklara hur man gångrar procent för någon. Man förlorar material efter cirka 20 sekunder. Sen försöker du dra ut det till fem minuter. Katastrofalt.

Peace.

Tack Viktor Asplund, den var asbra. Gillade boken skarpt.

Vill också göra en lista på vad som inspirerade mig som liten:

Trädtoppar
Bollar
Gevär
Saker som man kunde ta sig upp på
Cyklar
Snögrottor
Klättra i träd
Lego
Armégubbar
Saker som andra hade och jag saknade
Spel
Ta reda på vad ryska posten egentligen var
Palla
Ringspring
Dyka
Tjocka mackor
Dödmanstjärn
Vart barken på elljusspåret kom från
Vad äldre barn fick göra men inte jag

Eller visst är det? Har för mig att det är måndag. Skit samma. Jag har oroväckande lite att göra vilket nog kommer skicka mig i en ångestspiral som slutar med fastlimmade mackaroner och glitter på något stackars A-4. Det eller för många koppar kaffe vilket nog slutar på det stället som alla artister kallar för "the other side".

Jag har en fråga till er mina kära vänner. Vart går gränsen mellan "kuf" och "galen"? Vilken är den absolut konstigaste handlingen man kan utföra och fortfarande hamna i facket kuf? Är det att tro på jultomten vid 25 eller att micra sina sockar? Det lät iofs. jävligt skönt... måste testa det.

Anyways. Skulle uppskatta lite ljus i frågan.

Jag känner mig grymt oinspirerad. Två gudsförgätna as höll mig vaken till dom där timmarna som, oavsett dygnsrytm, suger. Jag bankade i taket, gick ut och kastade snöbollar på fönstret tills en taxibil skrämde bort mig. Hade jag varit en gremlin hade jag ätit efter midnatt, hade jag haft en terminator i lägenheten skulle jag ha ljugit om var Sarah Connor fanns. Hade jag varit i fredagen den trettonde hade jag gjort en stor "dom har sex där" skylt. Men tyvärr, om jag hade varit i terror på elm street hade inget hänt.

Grannarna rakt ovanför mig var riktiga jävla kuksugare.

På tisdag börjar praktiken.

Jag var en filosofisk man i mina ungdoms dagar. Aldrig uppmärksam och alltid något nytt världsproblem att tackla. Det var ett hårt liv och inget som egentligen är intressant för någon annan men tänkte berätta om en sak jag gjorde eftersom nästan exakt samma sak hände idag igen.

Ett problem som rynkade min panna där runt 8-års åldern var "hur vet folk på stan att jag är son till min mamma?". Jag tyckte det var förunderligt att folk, tillsynes utan anledning, visste det och självklart ville jag veta varför. Var det någon speciell energi som alla såg? Var det kroppshållningen? Var det någonting överhuvudtaget eller kunde jag ställa mig vid valfri vuxen och framstå som en son till den personen? Jag började min empiriska efterforskning då jag, av någon anledning, var ensam på stan.

Utanför gamla Lek & Hobby vid vintergatan hittade jag en ensam kvinna perfekt för mitt experiment. Jag började ungefär fem meter bakom henne på vänster sida. Hon började gå. Jag följde efter.

Svängde höger, in på vintergatan. Avstånd ca 4 meter. Ingen verkar tro att det är min mamma

Vid godisvågen. Avstånd ca 2 meter. Kvinnan ökar farten och sneglar lite åt mig. Möjligt att folk tror att det är min mamma men vet inte säkert.

Vid H&M. Avstånd ca 1 meter. Kvinnan går fort för en 8-åring. Folk tror nog att det här är min mamma men jag kan inte veta säkert så jag bestämmer mig för att testa...

Utanför Kapp-Ahl. Avstånd negligerbart. Jag rör handväskan, kvinnan skriker till och stannar. Jag går vidare och undrar varför hon blev så upprörd.

Samma sak hände alltså idag men omedvetet. lyckligtvis skrek inte kvinnan till den här gången. Förstår dock varför hon blev så upprörd.

Tyvärr får ni vänta ännu en vecka på plats nummer två om det är någon där ute som var intresserad. Jag har haft nästan alla roliga sjukdomar som finns koncentrerat till en helg. Har varit underhållande att gå från förkyld till magsjuk till influensad. Hattrick säger vissa och vissa skulle ha rätt. Det gäller att finna glädje i de små sakerna. T ex. då man snyter sig och inte hittar blod i papperet, är fantastiskt.

Peace.