Branstrom

Filmen är bra, sjukt kult. Så det var med skräckblandad förtjusning som min dröm sakta vävde in ett liknande scenario. Ett stort hus som byggdes på en ond miljonär-terrorists grav; jag var där med folk jag inte kände men några bekanta ansikten fanns. Hunden från I am Legend och någon som var lik Rosa Parks. Jag och hunden blev genast förälskade och tycktes veta vad den andre tänkte och tyckte. Det var magiskt. Nåja, någon i vårat sällskap blev smittad och alla visste att ingen fick röra denna person. Medan huset byggde fällor, skrattade ondskefullt och var allmänt taskigt sprang vi runt och väntade på att jag skulle vakna. Omöjligt. Vi visste att vi var tvungna att överleva natten. Allt hände i någon slags 80-tals anda där ingen riktigt blir sadistiskt mördad utan mer faller ihop på något oövertygande sätt.

-drömmen försvann-

Nu är jag och två andra i en fängelsecell där vi blir våldsamt torterade av monstren utanför. En snubbe blev stucken med pålar och söndersliten. Assimilerad. Vad ska man göra? Tillslut kommer sista "monstret" men något är fel. Min hjärna har inte nog med resurser att rendera denna best. Han ser ut som monstren i filmen Komodo (som är den sämsta film som någonsin gjorts) och all känsla av spänning försvinner. Jag försöker byta ut monstret till ett litet flickmonster, jag vill vara rädd. De utanför cellen som nyss slitit sönder någon stackare stannar upp och rycker förvånat på axlarna. Det är över. Allt jobb i onödan.

Skit.