Branstrom

Vaknade fantastiskt tidigt och lät solens strålar smeka min kind medan jag gjorde min morgongympa. Brevbäraren cyklade visslandes förbi och med ett "God morgon Jonas" räckte han över posten. Medan jag stod där på gatan och drack mitt kaffe kom, i vanlig ordning, grannarna och sökte audiens.

Jag ska sluta ljuga.

Jag vaknade till mobilens skräniga ondska och kastade några hatiska blickar mot saker som inte förtjänade det, klädde på mig och begav mig mot frisörsalongen. Det första som slog mig är att det verkligen inte är pojkvänligt på klippotek. När jag säger pojkvänligt har jag absolut inte problematiserat termen eller satt det i några perspektiv överhuvudtaget utan använder det i dess mest stereotypiska mening. Tidningarna hade inga vapen, döda djur, prylar, utvik eller bilar. Suck.

En ung kvinna med en av dom suraste minerna skällde ut "Jonas?" och katastrofen började.

- Hur vill du ha det då?
- Kort. Som jag har det fast kortare, vill inte hit igen på ett tag. Svarade studenten på ett trevligt sätt.
- Okej. Frisörskan verkar tänka och fingrar förstrött i håret.
Det går 20 sekunder av tystnat och nu verkar hon bara ha grävt ner fingrarna i skalpen. Hon rör dom inte längre och jag skruvar nervöst på mig.
- Ja alltså, kort.

Hon spenderar runt 5 minuter med att schamponera in mitt hår vilket, om man slår ut det, är mer schamponering än vad håret brukar få över ett år. Jag blir nervösare.

Hennes försök till småprat är katastrofala och om jag inte hade haft en sax i håret skulle jag nog ha kutat därifrån för länge sen.

Det gick rätt okej efter att båda beslöt sig för att hålla käften men ett sista ödesdigert misstag från min sida var att låta henna klippa mina polisonger. Jag såg hur hon blev mer och mer nervös när ena sidan hela tiden blev lite kortare än den andra. Jag har inga polisonger kvar nu och en av dom är en centimeter kortare än den andra. Finns det någon där ute som kan fixa det? Jag skulle ha bett hon men ville absolut inte att hon skulle behöva raka av mig allt hår.